Låt ej tvivlets kalla rimfrost falla på den sed, vi ärvt från seklers flydda dar.

Se med barnets öga mot det höga.

Då skall julens under uppstå i Din hydda!

ꕥ

Nordanskogen, klädd i vinterskrud, ekar gällt av barnens glädje-ljud.

Julens rosor deras kinder smycka.

Måtte Du få del av samma lycka!

ꕥ

Vit o månklar ruvar vinternatten över tysta byar. Över frusna vatten månens strålar uti fönstren glimma. Men all bygden sover. Det är midnattstimma.

Människor med sträva arbetshänder ha sökt ro och vila uti drömmens länder. Men när gryningstimman tänds i öster kallas de till nya värv av dagens röster.

Och i denna natt då månen glöder, känner jag på nytt: De äro mina bröder.

ꕥ

Du sett många vintrars is och snö
och sommarskir grönska förtona och dö i höstens glödande färger.

Du hört nordans tjut över ödslig mo,
du känt aftonens svala och stilla ro
i skymningsblå juninätter.

ꕥ

När din fantasis vingar börjar slokna,
när du inte längre kan ryckas med och flamma upp,
då är det tid att kasta loss vardagens förtöjningar,
och låta ditt sinne gå ut på äventyr,
att vattna din andes torkade åker med nya kontakter, nya intressen, att låta nya idéers grodd spira.

ꕥ

Vandrarlusten är blott vårt hjärtas längtan till en ny himmel och en ny jord, en längtan som inte har något med geografi och livliga resor att göra.

Din kropp känns tung, men din ande har ändå vingar, som Du skall öva och sträcka.

Du sitter bunden vid din vrå, men fantasiens och längtans rymd är din.

Så länge din själs kompass pekar utåt och uppåt är allt väl.

ꕥ

När tidens hets tränger för djupt och stör Din inre ro, har den blivit Dig övermäktig och nöter på Din livstråd.

Då är det nödvändigaste, inte att hinna med nästa sak utan att slå igen verkstaden och sträcka ut Dig ett slag på sorglöshetens äng.

ꕥ

Nu solen allt högre på himlen når opp
och värmer som förr om åren.

Snön på taket har blivit dropp,
trastar och finkar sjunger i snåren.

Sippor och vivor står där så sköna,
i hagen har björkarna börjat bli gröna.

Glädjen känns större med åren,
när vi på nytt möter våren.

ꕥ

När maskrosgult kring väg och ängar lyser
och björken ljusgrön står på kullen, där just göken höres,
då ser jag årens maskrosgula dagar svinna bort i ett oändligt perspektiv.

År läggs till år,
tiden går.

ꕥ

Himmeln, gyllenröd genom tallars kronor silar,
i sina stugors sängar redan många vilar,
då junidagen går mot natt,
den ljusa Nordens natt,
som är en skymning mest.
Så är det när vår juni är som bäst.

De skymningsljusa juninätter redan svunnit,
och julis nätter mörknar mer och mer.
Sommarn halvvägs har förrunnit,
men mogna smultron vi i hagen ser,
och rosor doftar överallt i parken,
snart gulmåran lyser på den magra marken.

ꕥ

I det stilla mörka vattnet
ser jag Hösten.

Gulrött speglas träden
och och vassen gyllengul.

Vildgässen ropar över skogen
i tidig skymning.

ꕥ

Vi såg en fluga i vår stuga.
Den låg på rygg och kunde inte flyga.

En människa som blivit så nerslagen
har också svårt att komma runt på magen.

Den likheten har vi med flugan
som låg på rygg här i skrivarstugan.

ꕥ

När gatans ljud och larm förrunnit
och grannens klippare ej längre går,
när tjut av hobbysåg och borr försvunnit
och solen bakom skogen står,
då hör jag trasten sjunga uti skymningsljuset
och ser gatans lampor tändas omkring huset.

Då är det lugnt omkring vårt bo
och hela radhusbyn fått ro.

ꕥ

Höst möter vår,
men mellan dem står
vinterns mur,
ibland smal, ibland tjock,
men den ger oss dock
snötäckt mark och fruset vatten
och stjärnor och norrsken om natten.

ꕥ

Jag minns den gamla granens silhuett mot blåa himmelsljuset.
Det var min utsikt då i trygga barndomsåren.

Nu är där fritidshus och ännu mera
där är garage och båt vid knuten,
och huset är målat gult.

Jag tycker det är fult!

ꕥ

Min ungdom var en dag i sång,
nu är jag gammal och min dag är lång.

Jag vill min sång-dag tänja ut
att den kan räcka livet ut.

ꕥ

När vi går mot ålderns höst
är det kanske en tröst
att en hösthimmel kan vara blå och klar.
Det vi har kvar från vår ungdoms dar
vi ser genom tidsperspektiv hur det var.

Något har vi väl också lärt av den värld vi sett.
Någon visdom har den kanske oss gett.

Vår ålder har något oss lärt
om olika saker och vad som är värt
att minnas i vår ålders höst.
Det kan vara en tröst.

ꕥ

Här skriver vi prosa och även dikt.
Nu säger Bengt att vi ska skriva om konflikt.

Och på konflikter är ej någon brist,
men att skriva om dem är svårt, det är sant och visst.

Konflikter kan lösas på något vis,
med prestigeförlust till billigt pris.

"Här ska skåpet stå", sa hans maka.
"Nej", säger han, "Flytta det tillbaka".

"Här ska jag ha min bekväma stol.
Det minns jag att du lovade i fjol".

"Det har jag aldrig lovat", hon sa.
"Du tyckte att skåpet stod bra".

"Nej, ge dej nu och jämka på ditt krav", sa han,
men hon sa, "då ger jag mig av".

"Jag flyttar hem till mamma.
och det med detsamma".

"Du kan gå och söka tröst på någon krog.
Det brukar du ju ändå göra. Jag har fått nog".

Så kan det kanske låta när vi ej ense är i livet.
Inget slut och ingen ände vi ser på kivet.

Men plötsligt kan molnen skingras och solen bryta fram ur diset
och båda tycks ha glömt konflikten.

Hon säger: "Vi kan väl göra på det viset, att du får din stol ha kvar och skåpet kan väl vara där det var".

Så kan man lösa en konflikt.
när det bara är fråga om dikt.

ꕥ

Var är vägkantens blommor nu i november?

Var är tussilago, var är maskrosen och blåklockan?

Var är käringtanden och brudbrödet?

Och gulmårans gyllene vägljus, var har du din vintersömn?

Vaknar ni säkert igen,
när jorden i sin bana går mot vårdagjämningen?

ꕥ

I mörka vattenspegeln ser jag den knotiga tallen.
Pinad av vinden böjer den sig ödmjukt mot strandens stenar.

Vassruggarna lyser guldgult mot mörka strandkanten.

Den gamla båten, nu på land, bär ålderns skönhet i det tjärade borden av ek och de slitna årtullarna.
I decennier har hon burit unga och gamla över fjärdarna i angeläget ärende.
Nu får hon vila under alarna medan novembersolens röda ljus silas genom diset.

ꕥ

Solen vandrar genom skogen. Lämnar spår.

Den blåa mossan gråter.

Tallar står med sina rötter i skyn.

En ekorre sjunger ut sin klagan i grantoppen.

En myra speglar sig i en sten.
En annan sågar ner en gren.

Björnen ligger på rygg och visslar.

Korparna vill gå i ide.

Räven granskar landskapet.

Solen vänder. Går motsols.

ꕥ

1. Skärgårdsbild
(lugn vattenyta).

2. Oxar i gröna hagen
(arbetets symbol: oxen).

3. Morkullan, dragspelslåt, städning, trädgårdstillsyn.

4. Barnen har lagt sig
(oreda bland leksakerna, de har överraskats av tröttheten).

5. Det skymmer mer och mer.
Sista ljuset släcks.
Alla har gått till sängs.

6. Man anar den ljumma juninatten i dess skymnings ljus

7. Även vinden har somnat in i en svag dyning.

ꕥ